sweetess

Jag är över lag en väldigt positiv person som vill alla väl, tänker det bästa om alla
och ger folk chans på chans att bevisa mig fel när jag fått en uppfattning om dem.
Jag har väldigt lätt för att vara öppen om mig själv och mitt liv.

Men det finns en sak här i världen jag inte öppnar upp mig för lika lätt - kärleken.
Varför vet jag inte, ingen i min släkt är direkt skilda men ändå så vill jag inte ge mig själv till 110%

Japp jag har förhållande, yes jag är förlovad och ja jag trivs.
Men tidigare i livet har det varit så med pojkvänner att när något känts det minsta fel så har jag tackat för mig och dragit, rädslan för att själv bli sårad tog över och min chans till att slippa detta var att själv göra slut.
Jag har aldrig blivit dumpad, ingen som hunnit, detta är inget jag är stolt över för vem vet...
...jag kanske har gått miste om super-killar.
Nu har jag ju en sådan så jag ska inte klaga, men han har allt legat risigt till i början han också,
tur att han var så envis så jag inte fick den riktiga chansen att dra.

Sen när vi skulle förlova oss så kändes allt jätte bra, tills ja... den dagen,
jag fick panik och kände "va fan gör jag?" men samtidigt kändes det ju så rätt.
Jag fick helt enkelt intala mig själv att det var ju bara en förlovning,
inget livsavgörande - och detta är ju inget jag ångrar idag :)

Varför känner jag så här?
Vad är jag rädd för?
Eller jag vet ju vad jag är rädd för - att bli sårad.
Men varför?
Ingen har ju tidigare sårat mig.
Och ingen som står mig nära heller.
Hur kan man vara rädd för att vara lycklig till 110%?