Vem hjälper vem!?
Jag borde ringa doktorn, mår skitdåligt men samtidigt inte.
Så länge jag låter bli allt som har med kryddor, alkohol, kolsyra osv att göra mår jag okej. Men så fort jag dricker eller äter något "opassande" så mår jag skit.
Vill bara lägga mig ner och skrika rakt ut, hoppas på att någon hjälper mig, för tydligen hjälper man sig aldrig själv.
Varför är det så svårt att ta hand om sitt egna liv? Varför ska det alltid hinna gå en smula för långt innan man inser att det verkligen gått för långt, eller ens att något var fel?
Dagen innan min födelsedag för 4 år sedan föll jag ihop i skolan, hjärtat slog konstigt, det gjorde ont att andas och jag kunde knappt röra mig. Det blev en ambulansfärd till sjukan där man fick ligga med sånna där saker på bröstet som mätte hjärtslagen osv. Brevid mig hade jag en skräckslagen familj och pojkvän - jag själv?
Min enda tanke var: Låt mig överleva, för deras skull!
För min skull då? Läkarna hade många ggr innan sagt till mig att sluta stressa, ta det lugnt, du kommer inte överleva detta. Men som 18 åring, tror ni man lyssnar? Nope... men denna dagen öppnade mina ögon och jag gjorde allt för att sluta stressa och jag tycker verkligen jag har det.
Så varför? Varför har jag blivit sämre? Varför mår jag inge bra?
Älsklingens pappas magsäck brast pga magsår, jag vill inte hamna i samma situation.
Snälla, hjälp mig! :(
Eller nä, jag ska hjälpa mig själv, ska ta hand om detta NU innan det är försent.
Efter jobbet är det jag som ringer farbror doktor!
Over and out!
Söta darlingen... du kanske inte ser det, men jag tycker att du stressar, ofta! Måste vara ärlig och säga det till dig. Du har ALLTID massa grejer på gång och det är som att du har myror i benen och inte kan sitta still. Jag har ju varit på dig om att du ska ta det lugnt, nu sitter jag lite för långt bort för att tjata på dig, så jag får gnälla på dig på din blogg istället, hehe!
