sweetess

Jag har ingen direkt åldersnoja, älskar att vara 25, men nu räcker det, detta är den perfekta åldern. Tiden går för fort och åren bara försvinner. Man hinner inte med allt man vill och drömmer om. Jag är absolut inte rädd för att bli gammal, är dock livrädd för att inte hinna med allt jag vill, livrädd för att sitta där om massa år och ångra saker jag aldrig gjorde. Som ordspråket;
 "Bättre ångra det man gjort än det man aldrig gjorde"
Sååå himla sant!

När jag gick på gymnasiet hade jag drömmar och mål i livet till överflöd, men så kom man ut i arbetslivet och det säkra förhållandet med en kille och så prioriterades allt detta bort och nu sitter man här och vågar inte ta steget att göra allt man vill. Man har blivit bekväm, säker på det man har och rädd för att ta ett steg ut från den bubblan man lever i. Jag är supernöjd med allt jag har, men samtidigt vet jag att jag hade gjort så mycket annat med mitt liv om jag inte haft allt detta. Men jag har valt detta själv och jag varken skyller på någon eller klagar på mitt liv, för jag har det superbra och är verkligen lycklig.

Men ska livet verkligen bestå av att jobba 48 veckor för att sedan kunna unna sig fjuttiga 4 veckors semester?
När ska jag få tid att resa runt, jobba i usa, gå en reseledarutbildning, starta eget, rädda isbjörnar, mata lejonbebisar osv? =/

 

Livet är jobbigt när hjärtat vill två olika saker...
(I-landsproblem)