Long time no see...
Hej alla, gamla som nya :)
Jag funnade på att börja blogga igen – vet jag har varit kass, men största anledningen är att jag flyttade ju som ni alla vet och har i 1½ år surfat på grannens nät, vilket gått kanon på de saker jag behövt det till. Men att ladda upp bilder och så funkade absolut inte så då hamnade bloggen åt sidan. Nu har jag i alla fall tagit tag i saken och tecknat mig på fiber, så nu jäklar ;)
Har hänt så himla mycket sen jag sist bloggade regelbundet och kommer aldrig kunna göra en catch up på allt och en del vill jag inte ens prata om. Men kan göra två snabba summeringar. Även om det säkert kommr bli lite separata inlägg om både det ena och andra som hänt :)
2011 – Första halvan av året bestod av tårar, jag tror jag grät nästan hela tiden när jag inte var upptagen med saker eller umgicks med vänner. Jag orkade inte prata med någon och valde att dölja mina problem för alla, och då menar jag verkligen alla. Detta blev lättare att göra när jag köpte min renoveringslägenhet och tankarna fokuserades på annat. Andra halvåret blev extremt stressigt arbetsmässigt och jag jobbade arslet av mig på jobbet för att sen gå hem och grejja i lägenheten på kvällarna. Jag kände att jag mådde bättre... Men blåögd som man är tror man ju att man då bearbetat allt och gått vidare – sanningen är att man bara lagt allt på hyllan, i väntan på en lugnare period som kan riva upp allt igen. Det går inte att lämna saker oberarbetade...
2012 – Ett av de värsta åren i mitt liv på många sätt, det hände bara sak på sak som gjorde mig mer och mer nedtyngd – allt detta lades på 2011 som jag ännu inte hunnit bearbeta. Jag mådde skit och mer skit fortsatte bara komma. Strax innan nyår var det dock som en stor sten föll och jag började ta baby-steps mot en ljusare framtid. Dock med rädslan att bli nedslagen igen...
Så... 2013 skall bli mitt år, det skall handla om lycka, skratt, glädje och att bara njuta av livet! Jag har redan börjat njuta genom att boka två resor – en tjejresa redan nu på torsdag; London över en weekend. Och en resa med goa vänner till min bästa stad – New York – åker 30 mars och är borta en vecka = jag är där över min födelsedag! =D
Det enda bra med downperioder i livet är att du märker vilka som är dina vänner, vilka som finns där och stöttar när du har det svårt, vilka som förstår att du inte orkar va den sociala personen och vilka som är likadana vänner när du väl kommer ur allt som de var innan du hamnade i skiten. Men viktigast – det är i dessa perioder du måste lära dig att hantera dig själv först och därmed hittar dig själv och vem du är. Lägg ihop detta med den personen du finner att du är när du är lycklig så har du definitivt funnit vem du verkligen är. 2011 och 2012 har gjort detta med mig och det är jag tacksam för, det har verkligen känts och självklart finns det perioder när jag tänkt att det inte är värt det. Men nu i efterhand är jag glad över hur stark man är och även om det låter klyshigt så är det sant – allt händer av en anledning. Gråt, skrik, gör det DU känner för när du är riktigt down. Det är du som behöver komma igenom det, ingen annan. De som finns kvar efteråt är dina riktiga vänner, resten var ändå inte värd din energi.
Liv levet och kom ihåg; allt som hänt/händer är det som skapar den du är/blir...
